Maktstrid i psykiatrins korridorer

I många år har ”Carin” arbetat som psykiatriker i Sverige, även på höga poster. I dag är hon pensionerad och berättar anonymt om sin erfarenheter. Bilden hon ger av svensk psykiatri är mörk – en värld av narcissistiska ledare som blundar för övergrepp och fokuserar på sin karriär snarare än på patienterna.

Foto: Marcus Eriksson

Foto: Marcus Eriksson

”Det finns många duktiga psykiatriker. Men i dag är cheferna alldeles för många och det pågår en maktstrid inom psykiatrin. Den handlar verkligen inte om patienternas bästa – snarare tvärtom.”
Den som säger så har under många år jobbat som chefsöverläkare och överläkare på flera olika psykiatriska kliniker i Sverige. Idag är hon pensionerad och har bara vissa uppdrag kvar. Men hon har inte glömt vad hon sett och kämpat emot i många år.
Det är inte för att hon är rädd som hon inte vill ha med sitt namn i tidningen, utan för att fokus då bara hamnar på henne. I stället vill hon peka på de organisations- och utbildningsfel som alltjämt förföljer psykiatrin och som inte verkar bli bättre.
– Det är nog svårt för många att förstå, men hela psykiatrin är som ett getingbo. Det begås övergrepp så gott som dagligen och de ansvariga gömmer sig både bakom tystnadsplikt och genom att hänvisa till olika tvångsåtgärder.

Carin – vi kan kalla henne så – menar att man därför måste vara mycket stark för att klara av att
utreda hur det förhåller sig. Narcissistiska ledare som inte klarar av lagarbete genomsyrar denna gren av medicinen och de vill inte släppa ifrån sig makten. Själv har hon blivit obekväm för vissa kollegor för att hon sagt nej och ifrågasatt behandlingar och ordinationer som patienten inte gillat. Trots att det i Socialstyrelsens dokument står att patienten ska få vara med och bestämma över sin egen behandling, i möjligaste mån.
– På en sluten avdelning där jag jobbade sysslade man med forskning utan att patienterna var vare sig tillfrågade eller informerade, vilket självklart inte är tillåtet. Det krävs tillstånd från både Datainspektionen och den etiska nämnden för att göra sådant.
När Carin inte ville delta i detta fick hon ett helt grabbgäng emot sig. De var chefer som jobbade på sina karriärer och hjälpte varandra framåt. Nu kom hon och ”förstörde”.
– Men mitt ansvar som läkare får jag ju aldrig frånsäga mig!

Dessutom innebär en fungerande psykiatri att man måste arbeta över yrkesgränserna och inte
tro att man som psykiatriker sitter inne med sanningen. Man måste vara lyhörd och till det yttersta försöka förstå och respektera patientens behov.
– Denna inställning måste genomsyra allt och alla, från vårdare till sjukhuschef. Det räcker med att det kommer in en person på ledarplats som inte har det synsättet för att en hel klinik ska saboteras. Då brister samarbetet och i stället för att fokusera på patienten ställs personalens behov i fokus.
– Jag minns till exempel en manlig vårdare som hamnat i gräl med en patient och som straff tvingat henne att duscha med kläderna på. När vi skulle ta upp problemet kom det i stället att handla om att jag, som var chef, faktiskt hade fått reda på händelsen och att det var fel.
– Att patienten mådde mycket dåligt av det som hänt var inte alls intressant. I ett annat fall ingrep jag och klinikchefen direkt då en skötare slagit till en patient. Då koncentrerades problemet till att vi gått förbi avdelningsföreståndaren – som var ledig för tillfället – och det tog hus i helvete.

 Men det är inte bara psykiatrikerna som borde stå vid skampålen utan också politikerna, menar Carin.
Ofta blir läkarna syndabockar för politiska beslut som de inte kan påverka. De stora personalneddragningarna bäddar för den maktlöshet som i sin tur ger problem med för höga medicindoser.
– Idag är det ju så att alla som har psykiska problem men ändå är någorlunda fungerande återfinns i öppenvården. Det är bara när patienten är riktigt dålig som man läggs in på sjukhus. Därför måste man ha tillräckligt med resurser. När ekonomin inte tillåter så finns det bara medicin kvar.

För att inte försätta andra intagna och sig själv i fara, medicineras därför människor till passivitet. På det sättet uppfyller man inte heller de riktlinjer för behandling av olika sjukdomstillstånd som Psykiatriska Föreningen (en intresseförening för psykiatriker) tagit fram.
Inte ens högsta lämpliga dos av neuroleptika utgör en gräns. Många får mer än så och inte sällan ges toxiska doser, enligt Carin.
Till allt detta kommer den oerhörda rädslan för terapi i det egna skrået. Numera är det dock obligatoriskt med psykoterapiutbildning för att bli psykiater. En grupp inom yrkeskåren har ändå genomdrivit att det ska gå att få dispens från egenterapi.
– Hur ska man då förstå vad det innebär att jobba med sig själv som instrument, frågar Carin retoriskt. Vi, som är positivt inställda till psykoterapi, menar inte att det botar men ser att det är ett absolut nödvändigt medel för att hantera en svår livssituation och lära sig leva efter sina förutsättningar.
I den mån svårt psykiskt sjuka får terapi så är det ofta folk utanför vården – eller patienten själv – som tjatat sig till behandlingen och som hävdat att den ska fortsätta, menar Carin.

För att undkomma kritik har man inom psykiatrin hittat på smygvägar för att med hjälpa av så kallade kemiska spännbälten passivisera patienten, hävdar hon.
– Ett sätt är att ringa bakjouren för att exempelvis få ett godkännande av en stor dos Haldol för att lugna en hysterisk patient. I efterhand utformas rapporter och journaler så att det verkar som om det var det enda möjliga alternativet.
Carin har vid flera tillfällen varit med om grova vinklingar i journaler som dock är svåra att ifrågasätta i efterhand. Tystnadsplikten och tillgängligheten – bara behandlande läkare har rätt att se journalen – gör att få har tillgång till information kring dessa ärenden.

Samtidigt återkommer hon ofta till vilket fascinerande område psykiatrin är. Det är ett av de få områden inom medicinen där både kroppsliga, själsliga och sociala faktorer samt familjeangelägenheter är betydelsefulla.
– Därför kan jag inte förstå hur en psykiatriker med självaktning kan se sina patienter skaka av medicinbiverkningar, som om de hade Parkinson. Jag har själv mött många sådana på bussen på väg till och från sjukhusområdet. De kunde inte ens hålla i pengarna när de skulle köpa sin biljett.
Hon berättar om den expert som kunde allt om schizofreni och sjukdomens alla arter, samt vilka mediciner som skulle användas hur i de olika faserna. Problemet var bara att patienterna själva inte var nöjda.
– Och då är det ju något som är fel. Vi ska ju vara där för patienternas bästa. De kanske föredrar en mindre dos av en gammal medicin än en högre av en ny. Var och en måste själv få känna efter.

Ett annat problem i psykiatrin är bristen på jämställdhet. Att vara kvinna och psykiskt störd är en riktig nitlott, menar hon.
– Bland vårdare finns mindre förståelse för de intagna kvinnorna. De ska inte ta plats och vara jobbiga, men de är just vad dessa patienter är.
Och klinikchefer och ansvariga läkare tar ingen hänsyn till kön när det gäller behandling. Bland annat är det vanligt att medicinerna gör att unga flickor blir av med menstruationen och får en kraftig viktökning, säger Carin.
– Då borde man ju överväga ett annat alternativ. I stället har föräldrarna utsatts för förtäckta hot när de påpekat fakta gällande döttrarnas vård.
Ett exempel är den mamma som ville att hennes svårt sjuka flicka skulle få fortsätta i den terapi som ändå hade förbättrat henne.
Den ansvarige läkaren såg det inte som en nödvändighet – han tyckte själv att mediciner var ett bättre alternativ – och blev trött på mammans tjat.

Kollegor emellan frågade han då Carin om han kunde föreslå en utskrivning om föräldrarna fortsatte att ”försvåra” behandlingen av dottern. Flickan var vid det tillfället svårt sjuk och kunde inte ta hand om sig själv. När Carin sade nej ringde han själv till Socialstyrelsen för att se om det ändå var möjligt.

Finns det då något sätt att få ordning på psykiatrin?
Våga se problemen som de är, lyder Carins råd, och applicera god forskning i psykiatrisk verksamhet. Den finns!
– Chefer kan inte få hålla på och bråka och hota som de gör nu. Ett sådant beteende måste vara möjligt att utbilda och organisera bort.
Den avdelning som hon själv varit med och byggt upp – och där en stor andel av patienterna faktiskt kom tillbaka ut i vanliga livet igen – lades ned. Bakom detta låg en skrivelse från kollegor som inte trodde på
hennes sätt att arbeta. Det handlade om en specialklinik för patienter som man misslyckats med på andra ställen.
– När unga människor får cancer så sparas det inte på pengarna, men lider de av schizofreni verkar det gå bra. Trots att tillståndet innebär en tragedi för alla inblandade och medför stor överdödlighet för dem som drabbas.

Källa: Dagens nyheter
Verkligen en skrämmande artikel. Jag hittar inga ord.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s