Ja vad säger man;)

Inspirationen lyser med sin frånvaro just nu. Dels för att jag inte vet riktigt vad jag skall skriva om. Mitt liv är ju som sagt en berg och dalbana. Mitt upp i allt detta så är min fysiska hälsa rätt så dåligt just nu. Mitt knä som krånglar och en ond rygg med mera. Försöker att hålla humöret uppe.

Träffade en sjuksköterska som jag brukar gå till häromdagen. Hon tycker att jag är en positiv person.Och jag blev glad att höra det.Är rädd att jag skall vara en negativ person som bara pratar om mina sjukdommar hela tiden.Vill inte vara en sån person.Ibland så kan det vara trist för andra personer att lyssna på andras sjukdomar av förståeliga själ.

Men det finns ett problem.Det här är hela min vardag. Jag kan inte lämna allt mitt lidande på  hatthyllan(även om jag försöker att göra det).Jag kan inte alltid klistra på ett smile och låtsas att allt är bra när det inte är det.Även om jag försöker.På något konstigt sätt så lurar man inte bara andra utan även sig själv med ett fejkat smile.Något bra iallafall;).

När andra kommer hem från jobbet så berättar de om allt som har hänt under dagen.Och jag lyssnar för jag tycker om att höra hur mina vänners dagar har sett ut.Jag känner mig uppriktigt intresserad för det mesta men inte alltid.

”Chefen var förfärlig idag…..och ja mitt knä också”.En sån konversation kan man ju inte ha;).

Men vad skall jag berätta om.Jag kan(eller vill inte alltid gnälla)säga jag vaknade i morse och mådde jättedåligt(vilket jag gör varje morgon) av en kropp som höll på att värka sönder.Tog smärtstillande plus en massa andra tråkiga piller.Samt fick lägga mig i sängen tills jag mådde lite bättre.Och varje gång som jag reser mig upp så gör mitt knä jätteont att bara hämta ett glas vatten är jobbigt……….ja ni hör själv så trist det låter.

Mitt upp i allt detta så söker man att finna ett sammanhang i livet.Aktivera sig så gott man kan. Det senaste aktiviteten att promenera.Trots ett knä som är skadad och varje steg gör skitont haltar omkring när jag går.Känns väldigt uppmuntrande att promenera NOT. Jag som älskar att promenera.

Det är ju så här mina dagar ser ut med varierande innehåll. Men det är för tråkigt att berätta om.Och för tråkigt för andra att lyssna på.Och framförallt så är jag så rädd att besvära andra.Även om man skulle få behöva få ventilera allt som man bär på ibland till någon som verkligen orkade lyssna.

Jag försöker att se livet från ett positivt perspektiv och alltid försöka att ta vara på bra saker.Men inte alltid kan jag göra det.Det är så här mitt liv ser ut. Och som det verkar just nu;) så ser det inte så mycket bättre ut den närmaste tiden. Men  en dag i sänder.Saker kan ju ändra sig och bli bättre.

Annonser

2 thoughts on “Ja vad säger man;)

    1. Salam secret:) tack för din kommentar den värmde mitt hjärta:).verkligenVad roligt att du uppskattar min blogg.Alltid lika glädjande om man kan beröra någon med det som man försöker skriva eller förmedla.Och jag blir alltid lika berörd att en främling genom cyberrymden tar sig tid att skriva några rader till en annan främling ute i rymden……ja lite poetiskt;).Men jag tycker att det är väldigt vackert och fint.
      Kramar annokas<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s