(Del3)Psykologi och den kvinnliga poeten

”Ett eget rum.Skrivandet beskrivs som ett eget rum eller utrymme, en plats att vara på, en frizon, som man behöver, för sin egen del och för att kunna skriva. Det egna rummet är både förutsättning för skrivandet och något som skapas och upprätthålls i och genom skrivandet. I rummet kan man utforska, experimentera, leka och vila; att vara här kan göra en lugnare och kan ge en känsla av frihet. Tillgången till detta rum är absolut nödvändigt, inte endast för skrivandet utan också för en som person; det kan bli en plats att leva på, när utrymmet i livet är begränsat (undertema 1.1). I rummet och i skrivandet är man också ensam, ofrånkomligen och av nödvändighet. Ensamheten möjliggör ett utforskande, även av sådant man inte vill dela med andra. Genom att ingen släpps in i skrivprocessen behöver man inte oroa sig för vad andra tycker och vill ha. Att skriva kan också vara att möta den existentiella ensamheten (undertema1.2). Det egna rummet är alltså en frizon och att vara (ensam) i det kan vara en frihet. Behov av eller längtan efter frihet kan också uppfyllas i poesin, som beskrivs som friare än prosan på olika sätt. Förhållandet mellan friheten i poesin och rummet kan också förstås utifrån rummet i texten (undertema 1.3).Det måste också vara rent praktiskt möjlig tatt skriva: de yttre omständigheterna, så som familjesituation och ekonomi, spelar roll (undertema 1.4).”
”Rummet beskrivs som en plats där man kan vila från sådant som är svårt i livet
eller hos en själv, en frizon; att vara där kan vara som semester. Möjligheten att vara här
kan också göra att man slappnar av och lugnar ner sig på andra områden. Vidare är detta
egna utrymme absolut nödvändigt att ha, annars står man inte ut; det finns ett stort behov av att ibland få vara här. Hur viktigt rummet är blir också tydligt i att om man har det och får vara där behöver man inte så mycket annat, i form av prestigesymboler”och liknande”.
”Det skrivande barnet: Om alltings början och det livslånga skrivandet.Som vi såg i föregående tema är skrivandet ens liv, har blivit det, men har i någon bemärkelse också alltid varit det; skrivandet har haft en ”avgörande roll faktiskt ändasen jag var liten”. Informanterna har skrivit på olika sätt sedan de var barn, några skrev poesi och ”små prosadikter” redan i 8-9 årsåldern, andra skrev och var duktiga på att skriva i skolan, ”små berättelser” och dikter, för en blev dikterna viktiga i tonåren och så vidare, ett par andra skrev dagbok under uppväxten, i kombination med poesin, för ytterligare en var också läsningen oerhört viktig som barn. Några beskriver att de”satsade” på poesin eller började skriva ”mer på allvar” senare, i sena tonåren eller i tidiga 20 årsåldern, men gemensamt är att skrivandet funnits med en och varit viktigt sedan man var barn (eller tonåring).Generellt verkar anledningen till att man börjar skriva liksom till att man fortsätter (se föregående tema)–vara ett slags inre driv, det går inte att säga exakt
varför man började, men man vill och tycker om att skriva, man har ”alltid tyckt om att skriva” eller ”har alltid skrivit”. Den avgörande betydelsen och i någon bemärkelse självklarheten i att skriva har ”alltid” funnits med en.”
”Blicken, den kritiska instansen och den nödvändige andre….

Att läsarna inte är så många kan ge en frihet, men att det finns någon som läser är viktigt.Det är alltså nödvändigt att det finns någon som bryr sig om det man gör, men samtidigt kan andras förväntningar inte styra ens skrivande. Betydelsen av att en annan ser något: Om blicken och den nödvändige andre.Friheten och ensamheten i skrivandet är nödvändig, men det skapade verket måste finnas i världen.Någon måste se något. Skrivandet försiggår i det egna rummet,men behöver så småningom också bli något–det skapade verket, en bok, diktsamlingen…..”

”Det lyfts på olika sätt fram dels att någon måste läsa–man skriver inte för byrålådan och dels att den eller de läsare som får betydelse för en är de som ser något eller uppskattar något i det man skrivit.Vikten av att läsaren ser något i det man skrivit kan handla om både att läsaren igenkänner det man önskat förmedla, de känslor, intentioner eller intryck/uttryck som kan finnas implicit i texten, och att läsaren upptäcker något nytt,får syn på något texten som man inte själv var fullt medveten om att det fanns där.”

”Studiens syfte var att undersöka kvinnliga poeters erfarenheter och upplevelser av att skriva poesi, utifrån den övergripande frågeställningen om varför man skriver. I detta förväntades det också vara möjligt att säga något om vilka drivkrafter som kan ligga bakom skrivande.”

”Föreliggande studies resultat visar att skrivandet kan förstås som ett sätt att lev och vara i världen. Skrivandet är ens allt, ens sätt att förhålla sig till livet, existensen och det att vara människa. Att skriva poesi är att utforska–framförallt sig själv, sin inre värld och sitt omedvetna, men också det yttre och förhållandena däremellan. I skrivprocessen undersöker man det egna och befinner sig i en rörelse eller riktning mot det ovissa. Det finns starka inre drivkrafter att skriva och man upprätthåller den skrivande praktiken även då det tar emot och är jobbigt eller svårt. Skrivandet kan vara ett sätt att bearbeta eller ge uttryck för något, men detta framstår som sekundärt irelation till utforskandet. Skrivandet är i någon bemärkelse ett slitigt arbete,men det är även förknippat med lust och glädje. Ibland infinner sig ett flyt eller flöde, detta utgör dock inte merparten av skrivprocessen. Den andres blick och godkännande av det man gör (det färdiga verket) är absolut nödvändig, men kan samtidigt inte finnas med eller styra en i själva skrivakten.”

”poeten i skrivandet rör sig mellan tre olika tidsnivåer: nuet knyts samman med både dåtid och framtid. Kanske kan vi tänka oss att detta har en integrerande och därmed potentiellt terapeutisk verkan, liknande narrativets.Ett terapeutiskt tillägg.Det finns i det kreativa skapandet en rörelse mellan aktivitet och vila, mellan aktivt görande och passivt mottagande (Johansson, 2014).Som vi såg i resultatet finns det också en rörelse mellan å ena sidan ett härligt flyt,stunder av glädje eller överraskning och ord som bara kommer, och å andra sidan ett mer långsamt och stundom ganska jobbigt och tungt arbete, liksom stunder av tvivel eller uppgivenhet. Med detta sagt behöver inte kopplingen mellan det konstnärliga skapandet och det bipolära–det vill säga,draget till sin spets,till pendlingen mellan den upprymda manin och det nedtyngt depressiva–vara det minsta svårbegriplig.Tvärtom kan en sådan rörelse mellan aktivitet och rörelse å ena sidan, och vila,passivitet eller mottagande å andra sidan,så att säga utmärka den kreativa processen.Detta är dock att beakta som något avgjort annat än att konstnären per se är drabbad eller kommer att drabbas av manodepressivitet.”

Min kommentar:En väldigt intressant text. Det finns mycket mera att skriva om från uppsatsen.Men jag slutar här. Det blev väldigt långt. Men hela uppsatsen var verkligen intressant för mig. I synnerhet som att det framgick att psykisk ohälsa spelade in i vissa fall som tex bipolär sjukdom. Det var förvånande att just inom poesin så kunde det vara till fördel i vissa skrivprocesser(texten ovan och tidigare texter).
Jag återkommer till detta ämne snart.
Källa:GÖTEBORGS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Att söka sitt om det poetiska skrivandets öppningar,
utmaningar och innebörder ur ett psykologiskt perspektiv
Rebecca Vinberg Examensuppsats 30 hp Psykologprogrammet
Vårterminen 2014 Handledare: Mats Eklöf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s