Vad är skillnaden mellan temperament och personlighet bipolär

Hittade en intressant artikel på hemsidan IBIS(förkortar lite).

I modern tid var det forskaren Kraepelin som först beskrev fyra olika temperament – depressiv, irritabel, manisk och cyklotym – i samband med bipolära sjukdomstillstånd. Genetisk forskning har givit stöd åt teorin att det finns ett samband mellan temperamentsbild – framförallt då temperamentet ställer till problem för individen – och bipolär sjuklighet.

Vad är då skillnaden mellan temperament och personlighet?
Den vanligaste uppfattningen är att man ärver ett slags grundtemperament – medan personligheten utvecklas i samspel med omgivningen via psykologiska och sociala förklaringsmodeller. Forskaren Allport definierar personligheten som ”det en person verkligen är”, medan temperamentet är den konstitutionella-genetiska bakgrunden; ”råmaterialet” eller ”den inre väderleken” ur vilken personligheten, beroende på stressorer och livshändelser, utvecklas. De kliniskt vanligaste temperamenten är de hypertyma och depressiva. Depressivt temperament är i studier vanligare hos kvinnor än hos män medan hypertymt temperament är vanligare hos män. I vårt västerländska prestationsinriktade samhälle kan det hypertyma temperamentet ge vissa fördelar och personer med dessa drag återfinns inte sällan i ledande ställningar. Men bakom den hypertyma framtoningen lurar, med jämna mellanrum, djupa depressiva insjuknanden.

Forskningen kring temperament och bipolaritet talar för att det kliniskt kan vara viktigt att definiera och fånga upp tydliga temperamentsskillnader. Sambandet mellan temperament och bipolär sjukdom gör att vissa forskare ser detta som belägg för kopplingar mellan sjukdomen och det limbiska systemet, alltså de delar av hjärnan som är starkt kopplade till affektlivet.
Återkommande depressioner hos personer med hypertymt temperament antas tillhöra de tillstånd som ingår i bipolärt spektrum. I diskussioner om orsaksmekanismer kan man skilja på frågan om varför vissa regleringsmekanismer i hjärnan blivit sårbara och frågan om vad som kan sätta igång pendlandet. Livshändelser kan uppenbarligen utlösa de första pendlingarna i en manodepressiv sjukdom. Och ärftligheten tycks vara den enskilt viktigaste orsaken till den sårbarhet som funnits redan dessförinnan.

De normala skiftningarna i vårt stämningsläge innebär att vår energi, lust, optimism och självkritik ständigt regleras på ett i stort sett ändamålsenligt sätt. Vid de bipolära tillstånden är den regleringen mindre balanserad och finstämd. Pendlingarna nedåt riskerar att utvecklas till långdragna depressioner och pendlingarna uppåt till det övermått på energi och den verksamhetslust som präglar en mani. För dem som inte utvecklar manier eller depressioner kan bristen på emotionell stabilitet ändå vara problematisk på grund av svårkontrollerade affekter.

Negativa händelser som förluster och motgångar och positiva händelser som förälskelser och framgångar påverkar alla, och alla kan känna sorg och glädje, olust och lust. Hur kraftigt vi påverkas beror på vad som hänt och på hur sårbara eller lättpåverkade vi är. Den som är deprimerad reagerar mer känsligt än vanligt på negativa händelser, men har svårt att ta till sig glädjeämnen. Den som är manisk bekymrar sig inte för vad som talar emot alla projekt, men stimuleras av allt som kan tolkas som positivt. Den som har en genetiskt betingad sårbarhet för att utveckla en bipolär sjukdom tycks kunna bli än mer sårbar genom de upprepade påfrestningar som han eller hon utsätts för. Det är också välbekant att missbruksperioder ofta följs av nedstämdhet. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att missbruk kan utlösa en bipolär sjukdom hos den som har en sårbarhet för det.

När det gäller bipolär sjukdom tänker man sig att insjuknandet föregåtts av en period på flera år då upprepade stressituationer successivt ökat hjärnans sårbarhet. Förändringen kan först visa sig som en ökad känslomässig instabilitet. Och efter ytterligare en tid utvecklas den första tydliga sjukdomsperioden. I många fall är det uppenbart att den första sjukdomsperioden har föregåtts av påfrestande händelser. Också därpå följande sjukdomsperioder kan föregås av händelser som tycks sätta igång perioderna. Men hjärnans känslighet kan därefter öka så att det sedan räcker med obetydliga och helt vardagliga händelser för att utlösa nya perioder, som nu alltså tycks komma helt automatiskt. En sjukdomsperiod är i sig en kraftig påfrestning och ökar ytterligare hjärnans känslighet. Hjärnans stresshantering blir allt mindre välavvägd. Varje sjukdomsperiod tycks bädda för nya perioder.

För att förebygga nya perioder behövs i första hand behandling med stabiliserande läkemedel. Det räcker inte med enbart psykologiska behandlingsmetoder. Därtill behöver man lära sig olika tekniker för att bemästra situationer som kan bidra till eller förvärra nya perioder. Ett första steg är att lära sig mycket om sjukdomen, dess mångskiftande yttringar, och att lära sig känna igen också svaga och mindre uppenbara symtom i början på en ny period.

KÄLLA:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s