varning ”en muslim som firar jul” kommentarer från harampolisen undanbedes ;)

2010-12-01 @ 14:52:57 Just nu så sitter jag och funderar lite inför julen. Har inte haft någon större ork eller energi till något julfirande de senaste åren.

Fast det här året så ser jag verkligen fram emot julen. Jag vill ha en gran som det skall vara fullt med julklappar under. Samt massor av god julmat. Jag längtar verkligen efter julmat janssons frestelse sill och potatis julgröt mm.

Min söta gulliga syster från stockholm bjöd hela familjen att komma upp och fira jul tillsamans med henne och familjen. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Känner mig väldigt kluven. Låter jättehärligt att få tillbringa julen tillsamans med min syster och hennes familj.

Samtidigt som jag tänker på mina stora barn som inte har någon möjlighet att kunna följa med upp till stockholm och fira jul. De har jobb och skola att sköta. Men mina barn är så gulliga dom sa; men mamma åk om du vill det vi klarar oss själva.

Men jag kan nog inte lämna mina barn själva här. Jag kommer att sakna dem alldeles för mycket mina älsklingar.

Andra viftade undan oss som om vi vore herrelösa hundar

2010-08-23 @ 22:52:54

Hittade en gammal tidningsartikel i mina gömmor häromdagen när jag städade ur mina lådor. Jag tycker att journalisten i reportaget ger en autentisk bild som stämmer överens med min egen upplevelse över hur det kan vara och kännas ibland med att bära slöja i det samhälle som vi lever i.

För några år sedan så var jag med i en artikel i tidningen sydsvenskan. Artikeln handlade om huruvida ”slöjan väcker starka känslor eller inte”. Reportern på sydsvenskan ville ta reda på hur det skulle kännas ”att vara en muslimsk kvinna för en dag”.

Så under en hel dag så gick jag och några andra muslimska kvinnor ut på stan tillsammans med en utklädd reporter från sydsvenskan.

Journalisten kom hem till oss en morgon. Vi hjälpte henne att klä ut sig till en ”muslimsk” kvinna. Hon fick låna en lång manto, en islamisk kappa. Samt en hijab, en slöja som täcker allt hår. Det blev mycket fnitter framför spegeln vill jag lova.

Därefter började vår färd till stan.

Och så här upplevde journalisten från sydsvenskan det med att vara en ”muslimsk” kvinna för en dag ute i Malmö;

Värst var att möta de svenska pensionärerna” Några nöjde sig med att snörpa på munnen och väsa ”usch” när de passerade. Andra viftade undan oss som om vi vore herrelösa hundar, och kom vi för nära fick vi en vass armbåge i sidan.

”att gå runt i centrala Malmö med den påbjudna traditionella slöjan, hijab och den fotsida kappan är påfrestande för den som inte  är van vid uppmärksamhet -eller total likgiltighet och tomma blickar, för den delen.”

”vår blotta uppenbarelse väcker starka känslor. Det är ganska få som knuffas, fnyser eller går en omväg, men desto fler som  som stannar upp och stirrar när vi fyra kommer släntrande nerför södergatan”.

En muslimsk konvertits bekännelser (del 5)

Det har varit en lång och lärorik resa genom de här tjugofyra åren som jag har varit muslim. Och självklart så har det även funnits många positiva saker som övervägt de dåliga genom åren.

Jag har också träffat på väldigt många bra människor. Jag glömmer aldrig en rar liten dam som jag träffade på en gång vid en busshållplats när jag stod och väntade på bussen.

Den rara tanten berättade för mig att hon var nittioåtta år gammal. Hon berättade också och att hon nästan var helt blind men att hon fortfarande hade lite ledsyn kvar så att hon kunde se lite grann. Hon tittade på mig och sa ”har du redan börjat med storsjalen”. För så var det på hennes tid då fanns det fortfarande många kvinnor i Sverige som också bar sjal. När vintern kom så började man med ”stor sjalen”.

En annan positiv händelse som hände mig var när jag stod i en glasskön och väntade på att få köpa glass. Då kom det fram en kvinna till mig som sa ”jag måste bara få säga till dig att du är så vacker i din sjal”. Detta värmde verkligen.

Något annat som jag också tycker är positivt nuförtiden är att det blir mer och mer vanligt att se muslimska kvinnor arbeta med sina slöjor på.

Häromdagen så såg jag en kvinna med sjal som arbetade som busschaufför. Detta hade varit helt otänkbart bara för några år sedan.

Och samhällsklimatet håller på att förändras i takt med den allt större och ökande globaliseringen. Men även om vi har kommit en bra bit på vägen när det gäller frågor som rör främlingsfientlighet och rasism. Så tycker jag att det fortfarande återstår en hel del att arbeta med.

För fortfarande så känner jag av människors illvilja ute i samhället. Och det känns väldigt jobbigt att alltid behöva konfronteras med detta. För jag är ju jag med eller utan slöja. Och det gör fortfarande ont när människor är otrevliga eller när man blir diskriminerad ute i samhället.

Men något som känns positivt för mig är att jag känner mig väldigt trygg som muslim nuförtiden.

När jag var ung och ny muslim så kände jag mig mer osäker på mig själv som muslim. Detta bidrog till att andra människor ute i samhället hade större spelutrymme för att vara elaka.

Jag kunde helt enkelt inte försvara mig mot dessa olika angrepp som uppstod. Men det kan jag nuförtiden. Jag har lärt mig hur jag skall tackla olika situationer som uppstår på grund av min slöja och på grund av min konvertering till islam.

En muslimsk konvertits bekännelser (del 4)

Nu började mitt nya liv

Jag hade förväntat mig att folk skulle reagera och det kan man minst sagt säga att de gjorde.

Med stapplande steg gick jag ut i samhället numera som en ”offentlig” muslim. Varje dag blev en evig kamp och det var mycket som jag skulle måsta komma att stå ut med.

Bara att åka buss var ett stort äventyr och jag visste aldrig om jag skulle komma helskinnad därifrån. Från den första foten som jag satte på bussen blev jag fullständigt ner stirrat. De flesta blickarna visade hat och förakt.

Och snarare som regel en undantag brukades okvädningsord som ”din idiot” ”din hora” stick hem till ditt land där du kommer i från och så vidare.

Det hände också ofta att någon passagerare tog sats med sin armbåge och dunkade in den i min rygg. Det gjorde ont utanpå men mest av allt gjorde det ont inuti.

Allt detta på grund av ett litet tygstycke som jag hade på mitt huvud. Jag var ju samma person som innan jag satte slöja. Och jag hade också samma tro och samma värderingar som innan jag satte slöja. Jag var ett hatat och ett föraktat objekt.

Det fanns många liknande historier som jag råkade ut för som ny muslim.

Människor som ställde sig rakt upp och ner och stirrade på denna ”konstiga varelse” som gick förbi. Jag brukade inte heller hinna särskilt långt innan det tisslades och tasslades bakom min rygg. Vilken idiot som jag var och hur ful som jag såg ut och så vidare.

Sedan var det det här med jobb. Överallt så var det stopp.

Det hjälpte inte att jag sedan tidigare hade väldigt bra meriter från tidigare arbeten som jag arbetat med inom sjukvården.

När jag skickade in mina cv till olika arbeten så stod mitt svenska namn på papperet. Och därför blev personen som skulle intervjua mig oftast väldigt överraskad när jag kom till anställningsintervjun med min slöja på.

En del av dessa personer som tog emot mig på anställningsintervjun var direkt fientliga eller så hade de en allmänt otrevlig attityd.

Men jag kom till en anställningsintervju en gång där de sa att ”du får jobbet om du tar av dig hycklet som du har på huvudet”. Det var lättare sagt en gjort.

Här hade jag en stark inre övertygelse som gjorde att jag inte kunde ta av mig slöjan. Och dessutom så var det inte heller tillåtet i islam att göra det.

Jag kunde inte kompromissa när det gällde denna fråga

En muslimsk konvertits bekännelser (del 3)

Nu var jag muslim.

Jag försökte att leva på bästa sätt utifrån islams riktlinjer. Det kändes väldigt viktigt för mig att försöka att vara en så rättrogen muslim som möjligt.

Från början så var jag nog lite fanatisk och det var många saker som jag inte tyckte att jag kunde göra. Exempelvis så kunde jag inte äta någon mat med gelatin i då det inte var tillåtet.

Det fanns också många andra regler som jag försökte att följa. Men med tiden som muslim så fick jag en allt mer nyanserad bild av islam.

Allt var inte svart eller vitt längre. Utan de flesta exempel i livet låg någonstans mitt emellan.

Men det fanns en viktig fråga som jag kände att jag måste ta ställning till. Och det var slöjan. Jag genomled många dagar och många nätter med stor vånda och ångest. Hur skulle jag göra ???

Jag ville så gärna försöka att vara en så god muslim som möjligt. Och då kändes slöjan som ett viktigt påbud. Det stod så klart och tydligt om slöjan i koranen.

Jag kände mig allt mer förtvivlad jag ville bära slöja.

Men vad skulle min familj säga. Och hur skulle mina arbetskamrater reagera om jag kom till arbetet i slöjan. Om det ens hade varit möjligt att genomföra.

Hur skulle mina vänner reagera på slöjan. Hur skulle jag bli bemött med slöjan ute i samhället.

Vid den här tidpunkten för tjugo fyra år sedan var det extremt ovanligt att se någon bära slöja i Sverige.

En sak stod i alla fall klart för mig. Att skulle jag börja med att bära slöja så var jag tvingad att göra något drastiskt i mitt liv.

Mitt mod räckte helt enkelt inte till. Jag var inte tillräckligt stark för att kunna genomföra en sådan stor förändring i mitt liv, som det skulle innebära att ta på mig slöja. I min närmiljö och i den stad som jag bodde i.

Den enda lösningen på problemet som jag kunde komma på var att flytta till en helt ny stad.

För att på så sätt kunna börja om från början. Här skulle människor som lärde känna mig, lära känna mig som muslim med min slöja på.

Och så blev det jag flyttade till en helt ny stad. Där jag började mitt ”nya” liv som muslim.

En muslimsk konvertits bekännelser (Del 2)

När denna sanning uppenbarades för mig så fanns det inget val längre.

Jag bestämde mig för att bli muslim. För hur kunde jag förneka något så självklart. Det var som att en slöja hade lyfts bort från mina ögon. Framför mig såg jag klart och tydligt vilken väg jag skulle gå.

Härifrån och framåt började en lång kamp. En smärtsam process att göra upp med sitt gamla liv. Att ta avstånd från vissa saker som inte var tillåtet i islam.

Att lära sig nya regler. Och att försöka sig på att förstå en annan kultur, som var så långt ifrån fjärran från sin egen kultur. Dessutom att måsta våga stå upp för en åsikt som de flesta andra inte visade någon förståelse för. Med andra ord att måsta gå igenom eld och vatten.

Trots allt detta var jag beredd på att följa islams väg. Jag accepterade att det bara finns en gud Allah och att profeten Muhammed är hans sändebud.

Jag accepterade att judendomen och kristendomen härstammar från samma religion. Jag accepterade att vi har samma gemensamma profeter. Profeter som genom tiderna har väglett oss människor. Och som visat oss vilken väg som vi skall gå.

Jag accepterade att be fem gånger per dag till Allah. Jag accepterade att jag skall fasta under hela månaden ramadan.Jag accepterade att jag någon gång under mitt livstid skall försöka att vallfärda till mecka.

Jag accepterade att betala zakat, pengar till fattiga och nödställda.

Jag accepterade att alltid försöka att göra så många goda gärningar som möjligt. Och att alltid försöka att behandla mina medmänniskor på bästa sätt.

Nu var jag muslim

En muslimsk konvertits bekännelser (del 1)

Ibland så känns det som att jag måste komma från en annan planet. Jag tror att det är få personer som får så mycket uppmärksamhet som mig. Det går inte en dag när jag är utanför mitt hem som jag inte uppmärksammas.

Det finns alltid någon som ser eller hör mig, låt vara att mycket av denna uppmärksamhet är negativ och ofta bemöts jag av förakt. Men det finns även ljusa stunder, människor som är full av beundran och sällan glömmer människor mitt namn. Jag kan träffa människor som jag inte sett på tio år som kommer ihåg mig. Tyvärr är det inte alltid som jag gör det.

Inte kunde jag drömma om all denna uppmärksamhet den dagen för 24 år sedan då jag konverterade till islam.

16 år gammal träffade jag en man från Irak. Han var nio år äldre en mig. Han var världsvan han var allt som jag inte träffat på förut. Hans skratt var fantastiskt han skrattade ofta, särskilt åt sina egna skämt. Vid den här tidpunkten var han inte särskilt religiös och inte jag heller. Jag hade min tro på gud men den var ungefär som för många andra svenskar, en tro som man helst skulle behålla för sig själv. För att inte kunna bli betraktad som allt för religiös eller till och med kunna bli betraktad som lite galen. I alla fall så var det så i mina kretsar där jag umgicks.

Men jag tyckte om att diskutera religion och andra stora livsfrågor med honom. Det blev många nätter och många dagar där vi kunde sitta och diskutera i timmar. Och så plötsligt en dag så kändes det som att alla ”bitar” föll på plats.

Aha!!! är det det här som livet går ut på. Det var en omvälvande känsla. Men samtidigt så skapades en enorm rädsla…..Jaha och nu då???

Plötsligt så stod jag med en kunskap i min hand som jag inte kunde ignorera. Även om jag gärna ville.